Miou Concept Blogg

Miou Concept Blogg

Träning, Kurser och Grubblerier

Miou Concept är företaget som har träningspass för privatpersoner och företag runtom i Västsverige. Miou Concept drivs av instruktören, tränaren och läraren Christel de Lang och har ingen fast lokal: Vi huserar i ERA lokaler, gym, företag, danshallar, föreningslokaler, vardagsrum och gymnastiksalar i och runtom Göteborg, Lerum & Alingsås för att komma dit DU är. Träning kan även beställas till privata sessioner/tillställningar i form av Personlig Träning, Möhippa, Fest eller för er i Seniorföreningen eller Föräldragruppen. Lev aktivt - lev lätt!


Bra nog.

December 2011Posted by Christel Thu, December 29, 2011 23:01:18

Det är intressant vad som är tillräckligt i olika sammanhang. Det som gör dig meriterad, kompetent, erfaren och eftertraktad på arbetsmarknaden kan ur sitt sammanhang göra dig till någon utan erfarenhet av någonting alls.

På samma sätt kan du i det ena sociala umgänget ses som allmänbildad & kunnig när du i nästa visst inte förstår någonting alls. Det handlar inte alltid (men ofta) om klass. Samhällsklasser. Dom som tydligen inte finns i Sverige vilket är skojigt för jag mötte människor ur alla Göteborgs samhällsklasser bara på morgonpromenaden.

Med ett familjekaos hemma blir det svårt att skaffa sig högsta betyget.

Det kanske inte var aktuellt för dig att hinna plugga heltid i fem år vid sidan om dina två jobb.

Kanske fanns inte alternativet för dig att välja den mest meriterande skolan.

Det är svårt med måttstockarna, jag förstår det. Hur skall dom veta att du kan tillräckligt om det inte står på en lapp, hur skall du kunna få jobbet, platsen, stipendiet (och i förlängningen vännerna, haken, intressena, vanorna, bilen...)? Hur mäter man kunskap? Ständig fråga i detta tokiga utbildningssystem där vi pluggar lagom tills vi är trehundra år och har glömt varför vi satte igång från första början. Där vi faktiskt inte har tid eller pengar att se vad någon går för – vi måste ha det snabbt i bokstäver och siffror på pränt. Jobbigt bara att viss pränt har en högre status. Smakar bättre. Ligger skönare i munnen.

Oavsett hur du lärt dig, vilken skola du gått, vilken litteratur du använt dig av, hur du rört dig och vilka tidningar du konsumerat och hur dedikerat du gjort det...Det kommer om och om igen tillbaka till känslan du har om att du är på låtsas. Att du en dag kommer att bli avslöjad. Jag vet att du sitter där och gnuggas med den känslan titt som tätt.

Ibland vet du ju faktiskt inte. Du har inte koll, då får du kanske ta faktum i svansen och klappa fint.

Men även när det står på alla dina papper att du är fantastisk så kommer dedär tillfällena då du ändå ses som den som inte kan tillräckligt. Oavsett sammanhang.

Då kan det vara bra att själv veta att du kan ganska mycket om ganska mycket. Att det är värt guld. Och att i många av DINA sammanhang är DU Kick Maddefacking Ass.

  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post65

Confessions in a biktbås

December 2011Posted by Christel Sun, December 25, 2011 11:20:45
 

Valbar Undertidenmusik: Edie Brickell & the New Bohemians - What I am

Jag gillar saker som inte är okej. Jag kan vara den töntigaste du känner.

Tänk att det kan vara så känsligt att gilla fel saker i fel sammanhang! Jag minns massa tillfällen där jag känt att jorden eventuellt kommer att gå under för att jag är way off. Vi kan ju diskutera om det beror på min självkänsla, nåt dassigt grupptryck eller utanförskap men vissa tillfällen minns jag än idag så att jag blir alldeles skakig.

En gång när jag var sisådär fjorton år. Jag skulle kolla på film med min fränaste kompis fränaste vänner. Många år äldre hysteriskt snygga killar (Well, på den lilla ort jag växte upp fanns det få att placera på skalan. Det här var stort). Jag gjorde i ordning mig i håret och jag hade kort hår som gjorde sig bäst när det stod lite åt alla håll. Efter filmen var det ett inlägg på TV från Pernilla Wahlgrens melodifestivalframträdande med Picadilly Circus.

”Hon ser ju ut som dig i huvvet!” sade den snyggaste av allihopa. Han hade lika gärna kunnat säga att jag var ett bältdjur.

En gång var jag på biblioteket för att låna cd-skivor, jag var väl sexton ungefär. Jag lånade en hög med allt från Edith Piaf till Radiohead. Och så Pink. Jag har alltid gillat Pink skarpt. Snygg, stark, färgglad, välproducerad, välpaketerad, grymt duktig. Där mötte jag Lisa och Johan. Lisa och Johan såg Pinkskivan. Attans. Lisa och Johan hade fräcka kläder. Jag hajade aldrig hur i hela friden de hade råd med Converse, Doc martens, Vans, Popjeans, Llonsdale och t-shirtar från Nostalgi. Jag dog.


En annan gång läste jag Veckorevyn i en soffa i cafeet på gymnasiet. Jag borde vetat bättre. Man kan inte hursomhelst gå estetiska programmet där det är meningen att man skall ha picknick på klinkersen, sjunga högt och ha trasiga skor samtidigt som man läser Veckorevyn. Så David fnös i sin Doktor Kosmoströja och tog sin Darling med sig till lektionen. Jag tog aldrig med mig Veckorevyn igen.


Jag gick på dejt. Alldeles för ett tag sedan. Jag föreslog att dejten som ändå skulle innehålla öl på Andra Långgatan kunde ha sin början på ett prestationslöst plejs som Kings Head. Första saken jag fick höra var att det inte var en dejt. Inte första, men väl andra eller tredje saken jag fick höra på dejten var att det var alarmerande oroande hur jag föreslagit Kings Head som ju var helt fel när det finns andra ställen på gatan som är helt andra bullar. Tydligen definierade mitt val mig som något galet. Jag tänkte dränka mig själv i ölglaset men valde istället att vara precis lika dryg tillbaka allt jag orkade hela kvällen.


Men i efterhand är inte tillfällena i sig så galna. Jag har fortfarande kvar dendär Pernilla Wahlgrenfrisyren. Jag lyssnar fortfarande gärna på Pink och det vet Lisa som idag är en av mina bästaste vänner. Jag läser inte längre Veckorevyn men har inga problem att ackompanjera min chokladbit med en Hänt Extra Bild för att det är så slemmigt härligt att gotta sig i skiten.

Och dejten gick ju bra. Vi blev visst ihop.


( I'm alive - Trots att jag gillar att höra Christer Sjögren sjunga jullåtar, att jag älskar att gå på lågprisvaruhus och fynda i 10kronorslådor, att jag gillar Jill Johnsson, att jag sjunger högt och wailar till kärlekslåtar i bilen, att jag fortfarande drömmer om dagen jag blir rockstjärna och fortfarande övar poser framför spegeln till alla tidningsomslag jag kommer hamna på. Sweet. )

Din för evigt / Hon som är fel nog att vara töntig men inte fräck nog att kallas nörd

  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post64

Bajsnödiga e vi allihopa (allihopa allihopa)

December 2011Posted by Christel Fri, December 23, 2011 15:38:21
 

Det finns så mycket att flippa på.

Vi kilar omkring allesamman, tillhörande olika sammanhang. Där vi umgås, där vi arbetar, där vi presterar, där vi tränar, där vi går ut, där vi äter, klipper oss och handlar. Våra sociala tillhörigheter definierar oss mer än någonsin i denna tid då den du är syns i alla kanaler. Små viftande flaggor i varsamt valda skor är vi där vi synkar alla våra sociala medier så att du måste dö av lamslående pinsamhet om du lyssnar på fel låtar på Spotify när det hoppsan syns i loggen på facebook.

Det roliga tycker jag är att vi alla säger hur vi inte bryr oss, fastän vi bryr oss så mycket att vi knappt kan andas vettigt. För om vi inte får tillhöra, får vi heller inte några begränsningar och hell – vi knarkar begränsningar i vår valbara vardag. Huvvet knorrar av välbehag när antalet möjligheter som av en händelse minskas ned och blir få, för vissa saker skulle bara inte gå! Då skulle de andra säga, och tänka, och tycka. De andra som spelar roll för dig alltså.

Men du bryr dig inte vad de andra tycker?

Haha. Gör du visst.

För bajsnödigheten och noggrannheten och förbuden kåtar liksom upp oss. Internskämten, ironin, förlöjligandet – tyckandet. Det som bara ni tycker. De gör just dig och dina vänner till det ni är. En enhet som kan kommunicera utan att tala. Som vet redan från början vad som gäller. Så skönt.


Trots det flippar jag.

För jag liksom du tillhör ju inte alltid enheten vi möter eller hamnar i – och då är det så lätt att känna sig dum. Dummast i stan.


Hur menar jag?

Jag menar hur Magasinsgatan fortfarande, trots att nittiotalet tagit slut för jättelängesedan är frän som attans och hur Magasinsgatans dag är så galet lam för att dess manliga besökare ser ut som små kloner i rutiga skjortor, sotarmössor och mustascher. Och för att deras flickvänner alla har långt platt hår med mittbena och ser ut som små bleka tanter. Ta på dig dina bekväma löpardojor över kullerstenarna den dagen om du vill men då kommer du att dö. Det blir bajsnödigt.

Jag menar hur kaffekulturen i Göteborg smakar bajs (och kostar bajs) därför att det är viktigare vilka du känner när du gör kaffet och var du köpte skorna än att du kan ge en bra service, le ibland, vara öppen och veta varför bönhelvetet är rättvisemärkt eller inte.

Jag menar att restaurangvärlden inte bara luktar bajs, utan även mer sprit än hela mitt släktträd sammantaget. Många av Göteborgs uteställen suckar så trötta creddsuckar att jag kravlar på golvet av den tjocka luften redan i entrén. Samma restaurangfolk går samma barrundor, tar samma shots, blir lika släta och gnuggar sig mot väggarna på barerna jag inte ens orkar nämna. Lilla Göteborg blir alldeles kletigt av brunt av servicen som försvann och klientelet som vägrar erkänna att de inte bara är dryga, de har grava alkoholproblem.

Jag menar hur musiken du lyssnar på i din klick är så viktig att om du får för dig att komma på tanken att gå utanför gränsen för vad som är rätt – ve och fasa, ta i trä – så får du gömma dig. Sitta i en garderob :-) Med fulstruten.

Jag menar hur din religion, din andliga övertygelse ( eller brist på-) stoppar dig i dina val och exkluderar folk från att lära känna dig då du tackar nej till sätt att se på världen, sätt att lära, sätt att röra sig, sätt att kommunicera. En tjock mur av NEJ. Smells like....


Jag kan fortsätta i oändlighet.

Det är bara att inse, dina tillhörigheter blir ibland lika bajsnödiga som de människor du irriterar dig på själv.

Vi tycker tills vi blir alldeles röda i fejset. Den som tycker den finns!

Och ibland krockar de olika tillhörigheter du ingår i med varandra. Ditt jobbjag kanske inte kan umgås med ditt kärleksjag eller ditt sociala jag. För vad var det DU tyckte egentligen, och vilka saker var det bara gött att rätta sig efter för att slippa välja?

Om vi blandar upp oss lite ibland så kanske vi kan lära oss något nytt?

Läskigt va?

  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post63

There's always two Sides - Öppet Brev om panik och rädsla.

December 2011Posted by Christel Thu, December 01, 2011 21:25:58
Låt att lyssna på under tiden:
Etta James - Two Sides

Jag är färdig på Sportlife för all framtid. Hejdå Sportlife och tack för de senaste 7 åren. Jag har lärt mig galet mycket pga Sportlife, grymma möjligheter – verkligen! Och jag har gett tillbaka allt jag förmått med energi, glädje, svett och rent slit.

I vintras jobbade jag som gymansvarig på Sportlife Majorna (numera Karl Johansgatan), Vasagatan och Vårväderstorget. Under min tid där blev jag utsatt för hot vilket jag efter ett tag polisanmälde när chocken lagt sig lite och jag fick kontakt med bra folk specialiserade på organiserad brottslighet inom polisen. Förhör, samtal, vittnesmål...krissamtal, hjälp av vänner och familj.

Jag bodde på Vårvädersgatan. Jag flyttade därifrån då jag var rädd att gå ut när de stod utanför min lägenhet i bilar, följde mig på gatan, blockerade mig väg i gymmet – små saker som skrämde skiten ur mig. Jag slutade som ansvarig och satsade på mitt eget lilla företag som består av min massagemottagning på Sportlife Stigs Center och klasser på Sportlifes olika klubbar.

I lördags var jag ute en sista promenad med mina hundar. Klockan var omkring tolv på kvällen/natten. Eller senare? Ett? På vägen hem ser jag en kille runda en hörna och gå en bakom mig. Jag känner igen honom, jag såg honom några dagar innan på ICA. Och innan det har jag också sett honom. Men var? En granne tänker jag. Det är lite folk ute här och var så jag skakar av mig känslan att det skulle vara något konstigt.

Väl vid slutet av promenaden ropar killen något och jag vänder mig om. Han ropar inte mitt namn. Men något.

Då kommer han mot mig, märkbart ashög och sluddrig på typ rohypnol eller något annat charmigt som gör dig tung, fumlig och flåsig. Han börjar putta på mig. Mina hundar tycker att det verkar vara en rolig lek och min amstaff ställer sig upp mot honom med framtassarna men killen reagerar inte.

Det som händer är suddigt i minnet. Han säger att det är mitt fel att ”dom sitter inne”. Ingenting jag säger lugnar honom och jag får inte heller svar på vad som är mitt fel och varför. Han trycker upp mig mot porten. Han upprepar att jag är skyldig honom pengar. ”Du e fan skyldig mig pengar”

Hur förstår jag inte. Men han vill ha tiotusen och han säger att jag har ett dygn på mig för han skall ha sina pengar.

Därefter reagerar jag helt knäppt. Hela situationen är ju helt knäpp. Jag går in i lägenheten med hundarna och sedan minns jag inte vad jag gör. Förmodligen inte jättemycket. Jag vaknar nästa dag som i ett töcken.

Jag städade som en galen. Jag gick in på mitt konto och började föra över pengar. Tänkte att de två hoten hörde samman, det i vintras och nu. Ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag. Tiotusen fick jag inte ihop, tog pengar från skattekontots besparingar och mina fonder. Blev ändå bara omkring sextusen.

Jag tänker att det är en konstig summa. Lite liten? Vad händer om han vill ha mer?

Jag letar efter någon som kan hjälpa mig med resterande. Men helt irrationellt. Jag vill inte oroa min familj och mina vänner...har redan strulat till det på massa plan denna hösten redan. Jag brukar vara ordningssam. Ha koll på allt. Men det senaste har allt blivit kaos och jag har strulat till allt från relationer till bostad till plugg, till hyror och räkningar. Och kanske att det är min stolthet som förbjuder mig att ringa upp de jag verkligen borde ringa. De som jag ringer annars.

(cliffhanger! fortsättning nedan)

  • Comments(2)//blogg.miouconcept.se/#post62
Next »