Miou Concept Blogg

Miou Concept Blogg

Träning, Kurser och Grubblerier

Miou Concept är företaget som har träningspass för privatpersoner och företag runtom i Västsverige. Miou Concept drivs av instruktören, tränaren och läraren Christel de Lang och har ingen fast lokal: Vi huserar i ERA lokaler, gym, företag, danshallar, föreningslokaler, vardagsrum och gymnastiksalar i och runtom Göteborg, Lerum & Alingsås för att komma dit DU är. Träning kan även beställas till privata sessioner/tillställningar i form av Personlig Träning, Möhippa, Fest eller för er i Seniorföreningen eller Föräldragruppen. Lev aktivt - lev lätt!


Frustration byggde denna kropp

Juli 2012Posted by Christel Wed, July 25, 2012 08:13:44
 

Undertidenmusik - Soft Cell - Frustration

Okej. Jag har hoppat på tåget! Jag detoxar. Jag detoxar mail (nja, jag har kollat den några gånger bara), telefon (alltså, jag ringer inte hela tiden), snabba hopp upp ur sängen på morgonen (faktiskt, jag var skitlångsam idag. Rambo fick vänta typ tio minuter efter att jag vaknat innan vi sniglade ned för trapporna). Jag detoxar att vara den mest aktiva matten en hund har skådat så bra att Rambo kryper ur skinnet av inaktivitet. Semester kallas det. Nu har jag varit ledig i tre dagar. Jag har inte varit på jobbet.

Jag har städat, tvättat, skruvat, slängt, skurat golvet fem gånger och möblerat om och nu börjar jag bli lite hooo-hoo. In the head. Så att säga.

Jag är såpass shooo-haa vid det här laget att jag vaknade på helt fel sida och lyckades hata dagen från start. Jag hatade morgonpromenaden. Jag hatade mina hundar. Jag hatade mitt hår och min hud och min trappuppgång och idioterna på ICA och Siv skällde ut en stackars tjej i parken och jag hatade Siv och jag hatade tjejen ganska mycket också och jag skällde i min tur ut Siv efter noter och världen var rätt bestämd i att hata mig tillbaka.

Om jag hade haft ett gevär, tänkte jag. Ett litet gevär. Ett pyttepyttegevär. Då hade jag kunnat jämna nötterna med marken. Förmodligen tills jag blivit ensam kvar på jordens yta. Otroligt tragiskt, men sant.

På sena eftermiddagen fikade jag med Victor. Alltså förlåt Victor. Men jag hatade dig med. Och jag hatade hur solen gett mig värmeutslag på fötterna och snart var det dags att åka till Sankt Jörgen Park för att hålla en yogaklass och jag var inte yoga någonstans. På vägen till Djävulsön ringde jag dessutom till Garpenbergs Slott dit jag skall ta min vän Jessica. Jag har ringt dem tjugo gånger och talat in på svararen samt skickat fyra mail och ingeting av det har besvarats. Ursäkta med har människorna på detdär stället DÖTT?! Eller vill dom helt enkelt inte ha någon där? 'Vi förespråkar dålig service, det verkar vara ett vinnande koncept'.

Väl på Sankt Jörgen Park och i deras underbara byggnad borde jag verkligen ha lossnat och mjuknat, men även då jag bytt om och gått in i salen som har ett golv från sjunde himlen ville jag att omgivningen skulle börja brinna. Jag log extremt ansträngt mot de deltagare som tyckte att det var trevligt att komma in i salen tjugofem minuter innan klassen skulle börja och sitta på en tre millimeter tjock plastmatta och titta på sig själva i spegeln istället för att stanna i de fantastiska sofforna på utsidan salen.

Så jag snörade på mig mina zig-zag, lämnade deltagarna åt sitt träsmaksöde, gick in i gymmet och tränade lats tills jag ville gråta av trötthet. Adrenalinet rann av mig. Det mesta rann.

Mjuk som ett katt och utan att vilja avrätta någon eller någonting alls hade jag klassen, tog jag bussen hem, gick jag långis med doggsen.

Hej Gymmet – I'm back. Det var ett bra tag sedan men Nu jä---r skall vi konkurrera med världen igen.

  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post84

Whatever Happened to Pling?

Juli 2012Posted by Christel Tue, July 24, 2012 11:43:39

Undertidenmusik: Röyksopp - Remind Me

Här kan man springa omkring en sommar utan att vara hookad med någon. Jag kan vara oanständigt, gräsligt, töntigt, skämskuddigt pinsamt flörtig och det är inte ens fel. I vissa fall lite tragiskt och tasejför-pannan-igt men liksom samtidigt inte fel. Ingen behöver bli ledsen.

Men sommaren är ju galen i att peka på en och garva en i fejjan och säga Du E Ensam! Satan vad det hålls händer, fikas tillsammans, pussas, gosas, äts middagar på tu man hand på uteserveringar, liggs två och två på handdukar i parken och på klipporna och det sitts på bänkar och vid fontäner, gravidmagar vaggar fram på gatorna och vita tänder i miljoner skrattar lyckligt tillsammans och söndagarna är värst.

Det kan vara mitt huvud också.

Det är lite som vårat samhälle i stort, tänker jag. Med påminnelser. Det skall liksom pockas på uppmärksamhet tills det går hål i huvudet. Särskilt med de manicker som skall göra det enklare för oss. Våra vitvaror. Å de apparaturer som skulle vara kvinnans frigörande änglar: tvättmaskinerna, tumlarna, strykjärnen, kaffebryggarna, microvågsugnarna...

Watch it, nu kommer tugg från en tant:

Vår familjs första micro blev klar och sade Pling. ”Pling, jag är klar.” ”Pling, plocka ut” liksom. Micron som vi har på jobbet nu säger Pip. Inte en, inte två gånger: DEN HAR EN GRUNDINSTÄLLNING PÅ 30 PIP. Vem i världen behöver veta att maten är klar trettio gånger?

Jag skulle stryka mina byxor och väntade på att strykjärnet skulle bli klart. Det berättade strykjärnet för mig att det var genom att ge mig Pip tre jäääääääättelånga gånger. Vad hände med att det tänds eller släcks en lampa som indikator?

När min syster bodde i Gula Villan hade hon en kaffebryggare som också hade ett behov av att berätta när den var klar. Med fem långsamma pip. Fem. Jag tänker mig att man kan lista ut att kaffet är klart på massa andra sätt. Kanske när den slutar rinna, eller puttra, eller när kaffet i kannan är stilla utan att det droppar ned på kaffeytan.

Tvättmaskiner har liksom också Pip. I tvättstugan i mitt hus säger den lite äldre maskinen Pip tre gånger, den andra tio gånger. Alltså – jag ser väl att den är klar? Vem pratar den med?

Är vi så upptagna att vi måste påminnas vad vi håller på med egentligen? ”HEY! DU! HALLÅ! DU! ÖH! KOMMER DU FÖRRESTEN IHÅG ATT DU KOKAR KAFFE???!!!”

Jag kom iallafall ihåg att jag kokade kaffe nyss, för nu har jag snart druckit en liter kaffe och börjar bli lite stissig. Förövrigt tänkte jag glömma skitmånga saker för jag har semester så jag får lov att vara disträ. Säg pip till mig och dö.

  • Comments(1)//blogg.miouconcept.se/#post83

Never Ending Vägjävel.

Juli 2012Posted by Christel Mon, July 23, 2012 10:36:49

Undertidenmusik: Foo Fighters - Long Road to Ruin

Det är märkligt.

Jag går oftast hem med hundarna från jobbet. Alltså med betoningen på 'går', inte på 'hem'. Det är väl klart att jag går hem nångång liksom.

Oavsett vilken väg jag tar är promenaden lite spännande och utmanande med två katapulter i koppel från jobbet på Västra Hamngatan till Centralen. Man kan ta allén och springa i gräset, man kan ta vägen längs vattnet, man kan gå förbi massa skyltfönster och glo på grejer.

Men så kommer sträckan från Centralen till Olskroken och sakta sakta dör jag för varje steg. Den sträckan går tamejfan inte att göra kul. Jag har testat alla vägar och tillåmed de längsta omvägarna är tråkiga. Dessutom blir sträckan längre. Jag menar det verkligen, den växer. Precis som andra sträckor i mitt liv gjort i alla tider, exempel:

Sträckan Kode-Stenungsund. Man åker buss, eller så kör man bil. Man åker från Göteborg och tänker 'Jösses, här har jag redan kommit till Kungälv – nu är det inte långt kvar till Stenungsund. Men där går man bet för plötsligt måste man sätta på vindrutetorkarna för att det regnar för man är i KODE. Och plötsligt finner man sig själv på evighetens väg. Det är en raksträcka av ovisset. Det enda man kan vara säker på att den är längre än sist.

Sträckan Karl Staaffsgatan 4 – Hållplats Wieselgrensgatan. Jag kan inte riktigt förklara varför denhär sträckan är så fruktansvärt provocerande. Det är alltså sträckan från min vän Victor till den hållplats som tillhör buss 17. Jag blir förbannad på riktigt när jag tänker på den. Kanske för att det finns en hållplats som ligger närmre Victors lägenhet dit inte buss 17 går, men dit massa andra bussar går, och kommer, och åker förbi – som vi INTE brukade gå till för att åka buss när jag och Victor var ihop för nåra år sedan, för att han helt enkelt inte brukade gå till den utan till den andra. Och varje gång jag behövde gå denhär olidliga gångvägen som var lång i onödan ville mina nerver kravla sig upp utanpå och liksom skrika att jag hatar sjuttonbussen. Jag har fortfarande svårt för 17-bussen.

Sträckan Ängelholm – Kölleröd. Kölleröd är ett pytteställe utanför skånska metropolen Höör. Denhär sträckan känns inte bara lång. Den är lång. Den är sjukt lång. Det är över två timmar rakt in i ett plant, platt, jämnt, rakt landskap. Om man åker från Göteborg för att hälsa på Mats kommer man förr eller senare till Ängelholm, och å behöver man svänga inåt landet för att komma rätt. Det känns lite som att du är framme. MEN DET ÄR DU INTE!!! För du kan lyssna på en livsförbrukning Podcaster Sommarpratare innan det är dags för hemgjord sprit i trädgården. Framme är du inte, och ju fler gånger du åker dit, desto mer jävlas sträckan.

Sträckan Nils Ericson Terminalens Entré (välj själv vilken) – Ditt Terminalnummer. Du kommer lufsandes till fots och ser din buss lalla in på området. Den kan jag ta snart, tänker du. HAHA! Nä! För man får inte beträda området för då dör man och således är den enda vägen den vägen som går genom Sveriges näst största stads central för bussars entré. Därifrån tar det föralltid att komma ned till bussen. Som om du knatat rakt på ett rullband som går åt fel håll. Bussen var alldeles nära utanför byggnaden, men inuti är den eoner bort.

Nånstans på Avenyn – Nån annanstans på Avenyn. Avenyn är otroligt lång. Och inte blir det roligare någonstans på vägen heller. Oavsett om det är mitt på dagen eller utekväll en lönelördag, Avenyn är hysteriskt lång och det blåser.

På väg hem från Europa, eller bara Malmö eller nåt sånt – Göteborg. Alltså, sträckan i sig är rätt trevlig. Inga problem alls. Jag brukar stanna i Varberg och i Falkenberg och köpa kaffe och godis för att jag är värd det. Men på väg hem kommer man någon gång till Kungsbacka. Det är en sjukt stor kommun. Jag tänker att jag snart är hemma, men det är fel. För jag är i Kungsbacka. Och om Kungsbacka någonsin bestämmer sig för att ta slut har jag inte kommit till Göteborg ännu – jag har kommit till Mölndal.

Sträckan Göteborg – Vartfansomhelst med Swebus/Svenska Buss/Säfflebussen. Vi pratar inte ens om det.

Vilka självförlängande sträckor har du i ditt liv? Eller är alla sträckor underbart mjuka stigar i din tillvaro?

Jag gillar iallafall sträckan till Le Pain Français, för mängden kärlek i mandelcroissanter går liksom inte riktigt att beskriva med ord.



  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post82