Miou Concept Blogg

Miou Concept Blogg

Träning, Kurser och Grubblerier

Miou Concept är företaget som har träningspass för privatpersoner och företag runtom i Västsverige. Miou Concept drivs av instruktören, tränaren och läraren Christel de Lang och har ingen fast lokal: Vi huserar i ERA lokaler, gym, företag, danshallar, föreningslokaler, vardagsrum och gymnastiksalar i och runtom Göteborg, Lerum & Alingsås för att komma dit DU är. Träning kan även beställas till privata sessioner/tillställningar i form av Personlig Träning, Möhippa, Fest eller för er i Seniorföreningen eller Föräldragruppen. Lev aktivt - lev lätt!


And the award goes to...

Juli 2013Posted by Christel Mon, July 29, 2013 02:23:43
....you! For NOT sticking your dick into exactly everything!



Undertidenmusik: Bing Bong Brothers - The Whisper Song

Jag har lite svårt att bestämma mig för saker. För väljer man nåt så väljer man alltid bort någonting annat och tänk om man väljer fel och inte rätt och ångrar sig för alltid och så går jorden under och alla blir ledsna.
Således har jag dragit ut en mindre evighet på att bestämma mig för ditten eller datten med någon såklart alldeles särskild. Jag konfronterade min alldeles särskilda med det och frågade varför han stod ut med att inte bli prioriterad, erkänd, vald, benämnd, uthängd, presenterad och inramad. Självklart följde en diskussion om invecklade saker i livet som borde vara enkla men som är jättekomplicerade för att de får oss alla att inse hur självupptagna, egoistiska, småaktiga och trångsynta vi är. Små stigar i kommunikationen som handlar om bekräftelse, lust, vilja, vinst, makt och lek. Som känns och kittlar men som precis lika ofta petar dig i fejset och visar dig dina svartaste sidor. Vi har lovat varandra en endaste sak och det är att vi inte springer omkring och gängar med andra människor än varandra. Det är ett bra löfte.

På tal kom att chansen ju har funnits. Att ligga med andra. Såklart har chansen funnits. Det finns ju möten och flirter och kemiska samband i responsen med andra människor hela tiden. Jag tror inte att det någonsin kommer att sluta finnas sådana möten, även om jag skulle välja att hålla fast i en och samma särskilda under en lång tid – eller kanske resten av mitt liv. Jag tror att små bekräftelser, små glädjeämnen, små ruscher är menat att hända i möten med andra och att den energi som skjutsar oss vidare inte alltid måste vara sexuell – men väl berusande, eggande och alldeles varm. Det måste få vara tillåtet att rida på ett leende eller en vilande blick.

Så han berättade om en vän som dragit i sig lite för mycket och självsäkert tagit för givet att hon var oemotståndlig och bett honom ta hand om henne. Like aaaaaaaall of her. Och han berättade att han hade avböjt. Och att han hade blivit tipsad att absolut inte säga något till mig för att jag ändå skulle uppfatta det helt fel.

Jag bara garvade. Full och oemotståndlig har jag varit en miljon gånger. My lord, det räcker att jag tar ett glas vin så är jag inte bara intelligent och kvicktänkt, jag är dessutom obeskrivligt intressant och charmig. Att vara överförfriskad och bjuda ut sig till polare med blandade utfall och skeenden skulle jag själv och många med mig kunna ha vunnit priser i. Det jag tände till och blev blixtförbannad på var någonting annat.

En kommentar han hade fått på hela grejen var: ”Fan va starkt. Det hade jag aldrig klarat”

Att han skulle vara stolt. Och det var han.

Vänta lite nu.

Stolt...för att han inte tog för sig? För att han inte fick akut kåtfjong och var tvungen att stoppa in sig själv i henne? För att det är så komplicerat att vara man med så starka drifter att fortplanta sig att säden bara måste spridas i varje kvinna? För att alla män vill ha sex med sina kvinnliga vänner? För att en naken kvinna är så oemotståndlig att man som man inte har något annat val än att blockera alla sina funktioner, gå tillbaka till grottstadiet och ta fram en knölpåk? Fastän man har sina intressen i någon helt annan människa så är det en bedrift att inte tokknulla och bananasgänga andra människor eftersom man biologiskt sett har en skinnklädd svällkropp som måste användas annars slutar den fungera? För att alla hjärnceller rinner ned i snoppen när tjejer inte har kläder på sig? För att varje gång man väljer att inte få utlösning när man skulle kunna få det så dör en kattunge? Världsherraväldet besegras, patriarkatet störtas och det manliga släktet dör ut?

Så – jag som heterosexuell kvinna borde i gengäld vara stolt över hur jag kan arbeta med både yoga, personlig träning, spabehandlingar och massageterapi tillsammans med män precis varje dag utan att låta mina köttliga lustar tvinga mig till att bara sluka alla dessa kroppar? Stolt över att jag klarar av att inte stoppa in alla muskulösa män i min omgivning i mig? Stolt över att jag inte kastar runt mina ägg till höger och vänster för att låta mig bli befruktad av alfahannar dagarna i ända?

Varför i hela fridens namn degraderar och IQ-befriar man sig själv som man, som människa, som farsa, som älskare, sambo och medmänniska så hårt att man anser att det är värt en pokal och en guldstjärna att inte dra nytta av att en polare dyngar ner sig och tycker att det är en asbra idé att ligga lite? Jag säger inte att hon inte kan ta hand om sig själv. Att hon inte står för sitt beslut. Att hon inte hade velat göra precis samma sak om hon var nykter. Inte att hon inte är vacker, smart och begåvad som satan eller att de inte båda hade haft det jättetrevligt om det nu hade hänt iallafall.

Jag säger bara att ett löfte måste väl för i hell ha samma värde helt oavsett hur många nakna kvinnor, män eller sumfing' inbetweens som ställer sig framför dig. Oavsett vilket kön du själv är.

Jag förutsätter helt enkelt att alla jag känner har en hjärna som dom kan använda och att det är fullständigt självklart.







  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post106

Motsatsen till Klubbräv

Juli 2013Posted by Christel Tue, July 09, 2013 00:07:25
Undertidenmusik: Knife Party - Bonfire

Det gäller att hänga med och inte missa. Frågan är bara vad det är jag inte får missa – och hur jag lägger märke till vilka dessa omissbara saker är. Tänk om jag står mitt i det otroliga och missar hela grejen?

Min vän sedan 19 år (gamla människor kan säga sånt) fyllde år och det skulle firas. Det var tjejmiddag med alldeles lagom många vänner och vi lagade maten tillsammans och pratade om vad folk från förr gjorde. Vilka som hade barn, vilka som blivit sinnessjukt tjocka, vilka som hamnat precis där man fasade för att dom skulle hamna och vilka som rest sig och gjort något remarkabelt. Någon nämnde en gemensam nämnare som byggt ett hus och vi kom överens om att dendär mannen hade ju varit ett kap. Om man skulle lägga in en stöt? Dravel. Men väldigt mysigt dravel.

Det var utgång på schemat och Port Du Soleil var givet. Sommarklubb och småslampiga outfits behövde liksom förenas i skaka rumpandans. Vi behövde få lite blickar, komplimanger, viskningar, värdelösa pickuplines och vi behövde sjunga med till låtar och lyfta armar. Samtidigt var det fest på Villan och Gnucci Banana var där och dit skulle vi ju såklart ha gått om vi var fräcka nog men hela kvällen andades lätthet och vi ville bara rida på lättheten. Inte vara där man skulle vara – utan där man ville vara.

Min klänning var fasttejpad lite varstans på min kropp för att jag inte skulle bli oanständig och i kön in slogs jag över hur de runtomkring mig knappt var torra bakom öronen. I timmar rantade vi runt helt planlöst och zippade drinkar och dansade på än det ena, än det andra dansgolvet. Stannade i skrymslen och skrek till varandra om hur folk omkring oss såg ut och VAD VARE DU SA ATT NI SKULLE GÖRA PÅ SEMESTERN?! Någon snubbe bredvid kallade sin kompis för en fitta. En bipolär dvärg på koks talade om för Jessica att hon var en tänkare. Anna fick aldrig kommit sig fram utan att först fastna i armbågar och bli bortstapplad av horder av män i glansiga skjortor. Vi fick komma in på VIPen för att vi ”är så jävla snygga” som vakten uttryckte sig och vi undrade varför i hela friden man skall vara i VIPen och när vi 15 minuter senare gick från VIPen visste vi fortfarande inte vad man gör där. Dricker helrör. Kanske.

Snubbarna såg ut som Tony Montana och laydeesarna som en morf av Kim Kardashian och Kenza. Jag var den enda utan klackskor. DJ:arna var oförklarligt menlösa. Hur många versioner av samma låt kan Avicii göra? Hur många låtar innehållande visslande finns det? Akrobaterna i taknäten ovanför blev dragna i fötterna av män i urringade t-shirts som sa ”ööööööööö”. Jag försökte framkalla den där känslan av eufori som en riktigt skogsbananas utekväll bidrar med men kom hela tiden tillbaka till faktumet att jag är dålig på det här med klubbande om jag inte drar i mig oansvariga mängder alkohol. Fastän jag försökte skithårt kunde jag inte komma ifrån den där frågan som kliande pirkade mig i pannan; vad i hela friden gör jag här?

En vän till mig berättade för ett tag sedan att han längtade ut till landet, och gärna skulle bosätta sig i obygden om det inte vore för att hans 'VaraMed-Jag' var så stor del av honom. Han kunde liksom inte missa alla grejer som hände. Alla klubbkvällar, alla spelningar, alla sammanhang som räknas när man snackar om det efteråt och som man iallafall i efterhand, om man inte missminner sig verkligen faktiskt på riktigt kunde peta på i stunden de skedde. Man kan inte bara säga att man var där utan man finns förmodligen med på nån bild. Eller sju bilder. Och allt finns dokumenterat i assmarta tweets. Själv har jag istället alltid frustrerat försökt gräva fram mitt 'VaraMed-Jag' för att motivera mig själv till meningen med att faktiskt vara med. På alla dedära grejerna som man skall vara med på.

Spontandans, stadsfestivaler, pubhäng, dagsfyllor, trotskalas, hemmafester, skråla full hals, pubertalröj och salongsberusning kan jag – men när jag plockas upp och stoppas ned någonstans där jag torde vara rafsar jag mig vilset i huvudet. Oavsett avsatshöjd på creddstegen.

När jag kom hem drog jag av mig guldklänningen och dök i en trasig tröja. Jag gick ut med hundarna, städade lägenheten metodiskt till en podcast, bakade scones och kokade te. Tittade på jäsningen i ugnen, stirrade fram bubblorna i kastrullen. Jag tuggade i mig 50gram smör och ett gäng deciliter vetemjöl och tittade på soluppgången. Lagom tills Nyhetsmorgon började somnade jag med en hund på varje sida.

Jag är nog motsatsen till Klubbräv.



  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post105

Välkommen till Ingela

Juli 2013Posted by Christel Sun, July 07, 2013 12:16:36
Undertidenmusik: Ellie Goulding - Figure 8

Min frisör fick för sig att flytta till New York och jag hamnade i mitt sedvanliga speladödläge, jag väntade ut samtiden och lät håret bli som en hel liten värld. Som att det skulle falla av av sig självt om jag bara väntade ut det. Plötsligt en morgon vaknade jag och insåg att jag var tvungen att klippa mig och förmodligen redan igår.
Så jag bara tog första bästa salong med onlinebokning och tillgängliga klipptider ungefär igår tidmässigt fastän min inre gudinna viskade: "sämre idé". Jag motade de färgglada fördomarna. Man kan vara en frisör som är bra fastän man heter Ingela, Kicki, Lajla, Suzzi, Bettan eller Mimmi. Precis som att det faktiskt kan finnas fina kläder i en affär vars namn innehåller antingen ordet "Mode" eller "Fashion", fastän sannolikheten för att det är just fashion dom har därinne är lite liten. Det är ju hursomhelst befängt och politiskt inkorrekt på en och samma gång att ens tänka nåt annat.

Frisören hette Ingela. Ingela hade varit frisör länge. Alltså helamittliv-länge. Hon hade en stol på en uppdaterad salong i Östra Centrum och hon tyckte att jag var hjärtligt välkommen där jag satt i väntsoffan. Ingelas hår hade inte volym - det hade puff, hon hade inte någon tröja utan en raffig topp och hennes första kommentar efter välkomnandet var att jag hade en fräck frisyr. Det var svårt att ta henne på allvar då, för en kort frisyr som sedan växt ut, tvättats ren från alla produkter och ligger dött på hjässan är inte jättefräckt men vi är olika generationer och man tycker olika. Man skall inte klappa katten efter vinden i glashuset.

Väl i frisörstolen gav jag Ingela hennes förmodligen tydligaste förklaring genom tiderna. Den löd:
"Tänk dig att skiljelinjen går här" visade jag med händerna mitt på huvudet "Som ett diadem" "Allt bakom denna linje skall vara superkort, allt framför den skall sparas så mycket som möjligt - särskilt polisonger och lugg"
Alltså kort bak - längre fram. Facking solklart. Då tyckte Ingela att det blev lite krångligt och sade att vi tar en sak i taget och att hon har ganska speciella klipptekniker där man tvinnar håret och klipper som sedan gör att det blir bra. Sedan var Ingela borta. När jag vände mig om stod hon i andra änden av rummet vid tvättfaten och undrade varför jag satt kvar, det var ju tvättdags. Vattnet var kallt. Schampot luktade äckligt. Ingela tvättade min hårbotten med sina naglar. Aj.

Ingela började med att klippa av polisongerna och korta luggen. Men....Ingela, nu blev det väl fel? Resten var ett gissel! En kavalkad - ett frosseri av rent gissleri. Jag fick guida henne, som om hon var förståndslös. Korrrrt bak. Låååångt fram. Det var svårt. De andra frisörerna i lokalen sneglade nervöst åt vårt håll. "Himla fräckt alltså! Ditt hår! Tänk om jag hade klippt mig såhär! Då hade la mina vänner undrat om jag var helt galen!" Jag tror att Ingela gav mig någon form av komplimang. "Du, vet du? Du borde ju använda Urrrrbann! (läs: svenska mansnamnet Urban)". Urban vem? "Ja...ha?" Ingela undrade om jag använde Urban men vad jag visste kände jag ingen sån. Urban använde jag alltså inte.

Ingelas väldigt speciella klippteknik var samma sak som att tvinna och klippa för att tunna ur håret. På riktigt. Hennes specialare var alltså en urtunningsteknik använd av 110% av frisörkåren. När vi började närma oss slutet av vår absoluta krock över tycke, smak, ålders-och generationsskillnad ville jag bara gå hem och duscha av mig Ingela. Glömma bort Ingela. Jag var liksom ursinnig på mig själv för att mina fördomar hade bekräftats. Varför hade inte Ingela revolterat mot fördomen?! Brytit sig ur? Knytit näven och stolt blivit en bra frisör fastän hon hette Ingela? Eller bara gått en enda fortbildning efter grundutbildningen för sinnesjuka antal år sedan.

Urban var L'ANZAs Urban Molding Paste. Ingela ville fixa till frisyren när hon klippt klart. Jag har aldrig skådat större mängder hårpasta i en frisyr. Utan att blåsa håret. Mitt blåsvarta hår blev vitt. Med stora kakor i sjok. Sedan var Ingela klar. Femhundra kronor senare cyklade jag som en blixt hem och tvättade håret fem gånger på raken för att hitta skallen under pastan.

Ingela. Du var baskemej ingen höjdare.

  • Comments(2)//blogg.miouconcept.se/#post104