Miou Concept Blogg

Miou Concept Blogg

Träning, Kurser och Grubblerier

Miou Concept är företaget som har träningspass för privatpersoner och företag runtom i Västsverige. Miou Concept drivs av instruktören, tränaren och läraren Christel de Lang och har ingen fast lokal: Vi huserar i ERA lokaler, gym, företag, danshallar, föreningslokaler, vardagsrum och gymnastiksalar i och runtom Göteborg, Lerum & Alingsås för att komma dit DU är. Träning kan även beställas till privata sessioner/tillställningar i form av Personlig Träning, Möhippa, Fest eller för er i Seniorföreningen eller Föräldragruppen. Lev aktivt - lev lätt!


Det kommer aldrig att gå över. Det kommer aldrig att sluta.

December 2013Posted by Christel Thu, December 19, 2013 17:21:21

Undertidenmusik: Sarah Masen - Carry us Through

Oj jösses. Tunga ord. Det var ju väldigt pessimistiskt sagt, såklart inte sant. För vi vet ju alla att det blir bättre med åren! Att de där åren i skolan där det så tydligt divideras om vi och ni, där oviljan att inkludera inte ens göms undan utan läggs ut helt öppet – att dess omständigheter förmildras. Att de glöms – åren. Att vi människor växer upp, skäms över våra mindre smickrande sidor, ber om ursäkt eller av ren skam beter oss bättre nästa gång. Liksom för att kompensera upp för alla giftiga saker vi sa, alla medvetna stopp och stanna och håll dig utanför och ifrån.

Och det blir bättre med åren. Men inte för att tingen i sig försvinner, utan för att vi lär oss leva med dem. Vi lär oss bli hala, att vassa ord och verklig tomhet som kastas mot oss bara rinner av. Kanske att vi i omgångar sållar bland vänner för att strövis tappa kontakten med de som blivit vagare i kanterna, eller de som egentligen mest minner om de riktigt jävliga tiderna.

Jag var helt på det klara med att människor växer upp. Mentaliteten blir en annan. Och generellt sett kanske det är så.

I vuxen ålder kan vi mötas över de där udda gränserna vi satte för så längesedan, eller som någon annan satte åt oss. Men jag vette fan.

De subgrupper vi skapar. De kategorier vi sätter oss i. Även om vi förtydligar dem allt vi orkar när vi är sådär unga och finniga och oerfarna, så är de ju utifrån sett ofta taffligt gjorda och omsorgslöst framträdande. Det fattas tillräckligt med pengar för att köra stilen gruppen igenom. Det fattas levnadsår. Alla i gänget har inte hunnit läsa alla relevanta böcker, sett alla filmer, lärt sig alla koder. Och kanske därför är språket utåt så vasst, profileringen så viktig – och uteslutandet också. Du får inte plats bland oss. Vi är någonting på kornet och du har inte förstått.

Men vi växer upp och kan slipa på våra varumärken. Skapa enhetligheter, linjer. Vi har hunnit lyssna på musiken, vi har sett konserterna, slängt oss med uttrycken, prenumererat på tidskrifterna. Vi har köpt inredningen som matchar med utbildningen vi valde som matchar med skorna som går ton i ton med vad vi säger och vad vi tycker. Våra umgängen ser lika välvalda ut som de är, vi promenerar i takt med varandra till våra ställen som en marsch och vi säger det, säger det, säger det högt och tar bilder på det för att berätta för de andra att så är det – vi går unisont i vår grupp och här får inte alla plats och det ser ni väl tydligt.

Grupperna kommer att fortsätta att finnas. De fräcka och de nördiga och de beigea och de uppkäftiga och de hippa och de vackra och de välvalt udda, och de specifika, de välutbildade, högutbildade och de white trashiga och de obstinat jobbiga som förtvivlat behöver bevisa hur spännande och skojiga och lustiga och avslappande de är. Picknickar på golvet, barfota på gatan mitt i stan, jonglerandes med allt. Det kommer alltid att finnas sammanhang du tyckte dig vara ett självklart inslag i – dit du ändå inte blir bjuden. Grupper du önskar och hoppas få vara med i. Sällskap du kommer att arbeta dig upp och bli andfådd för att få räknas till. Gäng du kommer att ljuga och låtsas för att bli accepterad i. De kommer att fortsätta sätta sig vid något annat bord än dig, på en annan rad än dig. Och du i din tur kommer att välja ett annat bord än den där ospecifika, svårplacerade människan. Nervöst medvetet med sökande blick eller av självsagd vana och i ofördelaktigt ljus. Oavsett om du blir hundra år.

Du kommer att fortsätta bli exkluderad. Men jag hoppas att Du på samma självklara vis bli inkluderad. I sammanhang och umgängen som ger dig utrymmen men utmaningar, kärlek och mängder med plats att breda ut dig och växa. Där du får stöd och värme och kan gråta och vara allra svagast och ibland få äran att vara den stadiga axeln, den klappande handen – den viktigaste.

För tro inte att alla de sällskap som medvetet och tydligt exkluderar Dig är värda att kämpa för att ta dig in i. Att de är lyckliga tillsammans på ett sätt du aldrig kommer att uppleva. Om Du inte är välkommen, hur välkomna är då de som redan är där? Tro inte att de som är inne i cirkeln inte får kämpa för att hålla sig kvar. Att det inte finns ämnen i alla grupper som är tabu, inte godkända – områden dit man inte tar sig eller rör vid. Som man inte kan prata om där inne. Det kostar på att vara en del av någonting specifikt. Det krävs ansträngning för att tydligt passa en mall.

Jag har sopat och städat bland mina vänner. Hundratals gånger. Vissa har jag kastat åt helvete, vissa har självklara stora platser i mitt hjärta och fastän det borde vara så att det bara är guldkorn och glitter kvar så får vissa vara kvar fastän de ofta får mig att känna mig liten och värdelös. Fastän de ljuger för mig utan att ens försöka dölja efteråt att det var precis det de gjorde. Kanske för att jag precis som Du så gärna vill vara en del – av det där specifika.

För att jag också så gärna – fortfarande - vill bli inkluderad.



  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post112

Hur mycket tyg får Du plats med?

December 2013Posted by Christel Mon, December 16, 2013 22:18:27


Undertidenmusik: Prince Buster - Madness


En gång när jag var liten sa min syster till mig att jag har en päronformad rumpa. Det kändes inge bra. Päronformad? Av alla former. Och såklart fann jag svaret i vad en sådan skum pryl egentligen är. Det är en typ av kroppsdel som inte passar i kläderna den skall passa i. Helt klart. Sånt där får man ju bara leva med, värre kan det ju vara

Det var ju såklart även svaret på varför absolut inga trosor någonsin passat. Fullt godtyckligt besvarande. Sedan dess har det gått några år och numera är jag bekant med det fullkomligt absurda faktumet att det inte alls är min rumpa som är felkonstruerad - INGENS rumpa är gjord för det klassiska plagget trosor.

Morbid tanke! Löjlig! Men sann.

Som vi i ett samtal för några år sedan kom fram till, några vänner och jag – det är ju verkligen lika bra att ha string, oavsett vad man från start tycker är bekvämt eller fint. Då behöver man ju i alla fall inte ha 25 cm tyg ihopskrynklat på mindre bekväma ställen, utan bara 1 blygsam, snäll liten centimeter.

Det är ändå fascinerande hur det inte går att få till det! Jättekonstigt. Det finns ju så många som syr. Och så många märken. Och kvinnans rumpa har ju funnits ganska länge ändå? Och det finns ju jättemånga sorter!

Vanliga trossnittet. The urtyp. Alltså inte ens stillastående utan att man andas stannar de kvar på plats. Man får dessutom fyra rumphalvor. Som flera kvinnor i en! Spännande tanke i och för sig.

Det finns ju hipsters. Låga. Käckt. Sportigt! Tanken är ju så fin. De kan vara i bomull, eller spets, eller polyester eller siden eller precis vilket tyg i världen. Men de funkar ju bara alldeles, alldeles den första minuten. I alla fall om man någon gång tänkt knyta skorna eller bara gå framlänges. De liksom både åker ned och in. Som…ett skärp?

Jag tänkte liksom att Björn Borg eller Frank Dandy eller nån som varit smart nog att förstå att en mjukt sittande bred mudd upptill är trevligt skulle få resten av plagget att vara funktionellt. Nope. Plus för mudden dock, verkligen.

Det finns ju t.o.m underkläder som heter 'funktionella'. Från typ Casall. Dom e svindyra och andas! Men stannar inte heller kvar på plats.

Obekvämast kan nog vara de som är sydda som små spetsshorts med en söm i mitten från navel till svanskota. Smärta. Illvilja.

Jag trodde att jag hittat något magiskt när jag införskaffade ett par vävda Pierre Robert! Inga sömmar! Alltså tekniskt sett borde det vara omöjligt att de skulle vara obekväma! Och det var sant, i en kvart. Sedan var vi där igen. 25 cm tyg…yäyä.

En god vän till mig köper inga trosor längre. Hon köper pojkkalsonger med ben på Cubus.

Men jag är inte riktigt rättvis. Det finns faktiskt typer som stannar kvar på plats; Mammelucker sitter där de skall. Och shape-trosor som går från knän till byst från TV-shop. Now that’s were I’m headed...







  • Comments(2)//blogg.miouconcept.se/#post111