Miou Concept Blogg

Miou Concept Blogg

Träning, Kurser och Grubblerier

Miou Concept är företaget som har träningspass för privatpersoner och företag runtom i Västsverige. Miou Concept drivs av instruktören, tränaren och läraren Christel de Lang och har ingen fast lokal: Vi huserar i ERA lokaler, gym, företag, danshallar, föreningslokaler, vardagsrum och gymnastiksalar i och runtom Göteborg, Lerum & Alingsås för att komma dit DU är. Träning kan även beställas till privata sessioner/tillställningar i form av Personlig Träning, Möhippa, Fest eller för er i Seniorföreningen eller Föräldragruppen. Lev aktivt - lev lätt!


Mitt hjärtas sorg.

Februari 2014Posted by Christel Fri, February 14, 2014 21:15:24
Undertidenmusik: Edie Brickell & The New Bohemians - Ghost of a Dog

Misslyckanden. Felbeslut. Tillkortakommanden. Vissa gör ondare än andra. Dagar som denna, när det verkar som att hela världen älskar bottenlöst känns det liksom i hjärtat, dom där misslyckandena - fastän det är klyschigt. Det är precis där det känns.

Jag köpte fantastiska lilla livfulla Siv sommaren 2011. Den minsta valpen i kullen. Kaxig och bedårande åkte hon med mig och min dåvarande sambo i bilen från sin mamma. Hon låg och skakade innanför min tröja och Rambo satt nyfiken i bagaget och undrade var det var för en liten filur som kommit in i familjen.

Hon lärde sig snart att hon kunde göra precis vad som helst med sköna farbror Rambo. Han lärde henne allt han kunde och hon i sin tur lärde honom att jaga fåglar - något han förut inte insett att man kunde göra. Fantastiskt irriterande.

Vi lekte, lärde, övade, övade, övade, övade och sov tillsammans om nätterna. Siv skulle alltid längst in under alla täcken och kuddar. Hon rullade ihop sig som en minimal liten boll och blev het som ett glödande klot där hon låg och kippade nöjt. Ju mindre luft, desto bättre.

Livet förändrades, vi flyttade och jag blev själv med hundarna. Livet skulle pusslas ihop med arbete, pendling, boende, mer arbete, övande, upplärning, ännu mer arbete och två pluspoler till hundindivider. Jag älskade båda mina hundar. Med hela mig. Många timmar om dagen promenerade vi och lärde oss om varandra, om stan, om livet som det är och kan vara.

Ju fler komponenter som skulle pusslas ihop, desto mer rann kontrollen mellan mina fingrar. Jag misslyckades. Med att hinna med något alls. Jag hann inte med att vara en vän, en flickvän, en familjemedlem, en tränare, en hundägare, en människa. Vi gick kurser och privatträningar. Jag jobbade arslet av mig för att ha råd att leva och att ge mina svansbarn det bästa av allt. Vi umgicks, tränade lydnad, blev utskällda hundra gånger på stan. Hundar sprang iväg, sprang bort, kom tillbaka, skällde ut andra hundar, skapade kalabalik, och skötte sig väl om vartannat. De var som plus och plus ihop. Extra och extra. Nerver utanpå. High life, högt och lågt, två yrväder åt varsitt väderstreck.

De älskade varandra, de älskade mig och alla tre var vi ändå en katastrof ihop. Som om man tagit alla våra nerver och dragit i dem lite för hårt. Vi tog fram det allra sämsta hos varandra. Stundtals det bästa. Siv blev inåtvänd. Gömde sig. Gjorde utfall. Att umgås med andra jyckar och träna i flockar med andra var otänkbart. Hundrastgårdar omöjligt. Vi kämpade med självförtroendet och hoppade hinder, löste problem, vågade utforska och hon gjorde små väna framsteg. Och tog sju steg tillbaka, om vartannat.

I nio månader vacklade jag fram och tillbaka över vilka beslut som tvunget måste tas. För att vi alla skulle få uppleva harmoni. Var och en skinande varelser, med en stressnivå som gjorde att vi ofta hade svårt att äta, sova och bete oss ordentligt. Var och en på sin front. På tårna.

Slutligen tog jag beslutet. Jag hade vägt för och emot. Jag hade stött, blött, ifrågasatt. Jag hade delgett, frågat om råd på instans efter instans. Jämfört alternativen. Letat. Blivit ledsen, ångrat mig, misslyckats igen. Hon skulle få ett nytt hem, en ny chans att bli sitt bästa, sitt lugnaste, sitt modigaste Sivan. Jag skulle få professionell hjälp att utvärdera och omplacera lillfian hos någon som hade all tid för just henne. Någon med hjärta, hjärna, lust och vana händer. Men priset var högt. I själen. Jag skulle aldrig mer få se henne igen, och inte veta vart hon tog vägen. Efter mer än femtio år i omplaceringsvärlden visste de precis vilken panik man kan få av beslut av denna sort. Många före mig har i ren ånger slitit tillbaka sina sköra småvänner och orsakat ännu mer lidande och ännu fler tuffa val som följd.


7 november 2013 hände det. Bussfärden dit var mörk. Det regnade. Siv och jag satt och tittade ut på granarna längs vägkanten. Hon tuggade på min örsnibb, sniffade på min medköpta blåbärsmuffin och sov i sin bur med fårfäll. Sista biten åkte vi gemensamt i en bil som skulle ta henne vidare. Det var en frågande, rädd och skakig liten Siv som tittade på mig genom bilruta och regndroppar då jag stängde bildörren efter mig. Hon skällde. Gällt. Sorgen skar mig halv. Jag hade övergivit min bästa vän. Misslyckats.

Siv flyttade tillfälligt till en utvärderingsflock för att se vad hon var för en personlighet och hur hon som individ reagerade inför nya utmaningar. Kort därefter fick hon ett jättebra hem - precis ett sådant jag ville att hon skulle ha. Ett värdigt, lugnt, stillsamt hem. Precis som det borde varit från start, ändå skämdes jag något otroligt.

Många timmar med tårar. Ånger. Sorg. Skam.

Men Rambo som var kvar hos mig blev kvittot på vilket val jag gjort.
Dagen efter gick vi ekande tyst till cykeln och tog en tur i Slottsskogen. För första gången någonsin stannade vi till utanför hundrastgården och en nyfiken Rambo gluttade spänt genom gallret. 14 andra hundar spetsade öronen åt hans håll. "Får vi komma in?" När vi öppnade grinden var jag beredd på att allt skulle gå åt helvete....och det...var som om han aldrig gjort annat än att hänga med polare. I en dryg timma charmade han byrackor och hundägare där inne.

Min sorg gjorde mig tyst och långsam. Jag hade släppt taget - för Sivs skull. För vår. Både min Rambo och jag har hittat ett lugn som jag inte tror att någon av oss känt förut. Vi har tid att lyssna in varandra och samarbeta. Och alla i vår omgivning kan både känna och se detsamma.

Jag hoppas med hela mig att Siv känner likadant. Lilla lilla Siv. Min kärlek, mitt misstag, mitt misslyckande, min lycka, min sorg och mitt fina, fina minne. Minnena av dig lämnar ett litet pälsigt, gläfsigt, uppkäftigt hål.






  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post114