Miou Concept Blogg

Miou Concept Blogg

Träning, Kurser och Grubblerier

Miou Concept är företaget som har träningspass för privatpersoner och företag runtom i Västsverige. Miou Concept drivs av instruktören, tränaren och läraren Christel de Lang och har ingen fast lokal: Vi huserar i ERA lokaler, gym, företag, danshallar, föreningslokaler, vardagsrum och gymnastiksalar i och runtom Göteborg, Lerum & Alingsås för att komma dit DU är. Träning kan även beställas till privata sessioner/tillställningar i form av Personlig Träning, Möhippa, Fest eller för er i Seniorföreningen eller Föräldragruppen. Lev aktivt - lev lätt!


Underbara Jävla Katastrof

Augusti 2014Posted by Christel Fri, August 15, 2014 23:44:47


Undertidenmusik: Temper Trap - Sweet Disposition


Jag vill ju så förtvivlat gärna bara älska någon passionerat.


En käftsmäll. Som jag ställde mig upp efter och leende besvarade med: ”Igen, tack.” När blickar mötts gång efter annan och dagar och veckor och igen och igen och igen.

Trivsamt i gång mött allt på lagom avstånd. I flera år. Kanske alltid. Olika nivåer upp eller ned men ändå numera nöjd. Lagom glädje, avvägda lustar. Alltid fullt tillräckligt. Bra. Ingen nöd har gått på mig. Kärlek, klapp på axeln. Hej hur mår du. Jag vet vad jag är på väg och jag har en plan för framåt som kan höja allt som ligger bakåt och som redan har varit. Allting som har skett har lett fram till precis det här – men så är det ju alltid, visst. Jag har mött viljan och peaken förut men nu är det som om det uppfanns nyss – smakar det inte alldeles annorlunda? Jo.

Sedan finns det inget. Landad i ögon, sanning, ilska, värme – om jag inte gör det nu så händer det aldrig. När jag kan känna andetagen komma närmare från kilometer iväg. Två ögon, bara två ögon som har allt och där jag kan lägga mig och stänga ögonlocken och aldrig gå iväg. Säg ingenting.


Jag inbillar mig att inga händer är som dina. Att varje rörelse var gjord för mig. Vi är allt vi har väntat på. Inte för att inga fler frågor behöver ställas – jag vill fråga dig om allt. Utan för att nu har vi basen, härifrån startar allt. Hur jag badar i allt som du tagit i och alla som du talat med vill jag också prata med och fråga om vem du är, för att kunna ta på verkligheten att du verkligen finns, du är inte bara någon jag drömt ihop. Minns din röst som att den fortfarande är vid min hals.

Vi kan välta det andra. Jag kan lämna det. Jag kan låtsas ha någonting av det kvar för att klappa min stolthet, för att ha någonting kvar för dig att förälska dig i. Båda vet nog ändå att jag faktiskt skulle släppa allt jag håller i mina händer och någonsin hållit i, om du viskade att du ville att jag kom din väg.

Min förundran är ingen dyrkan. Men alldeles intill, det finns ingenting verkligt sunt i hur min kemi stämmer överens med din. Det är galenskap, cuckoo-i-hela-hjärnan-ingenting-har-smakat-och-doftat-lika-sött-bananas. Eftersom det ändå inte finns något val så springer vi allt vi orkar mot precis just det vi allra minst önskar. När saknaden är förbi ett illamående, hjärtat sitter i käkarna och huden blir våt och kall och varmare än någon gång förut samtidigt för att jag blir varse, inte om att du är mig nära, eller ens tänker på mig – men att du bara finns. Du finns fortfarande.

Det är just löftet om att allt kommer att gå åt helvete. Löftet om att om jag bara vågar önska mig det jag vill ha så kommer jag att FÅ det och hur skall jag förvalta någonting som jag faktiskt vill ha? Som på riktigt spelar någon roll? Vad händer om jag och mitt, är mitt med hela mig? Om jag dör när jag tappar det? Om jag får det jag vill ha och sedan blir av med det, inte är värd det, eller bara fuckar upp det som med allt det andra? Bara doften av av den smärtan bromsar mig innan jag ens börjat drömma.

Men är det inte just det.

Att det är vackert för att det är omöjligt? Att det krossar hjärtat för att det är en saga, en illusion om vad meningen med allt egentligen är? Känslor som jag inte skulle mäkta om de faktiskt red mig och var där, för de skulle mala mig – fila sönder mina kanter och gröpa ur allt det jag består av? Vem orkar och minns ens att äta någonting, att sova när meningen med livet håller dina händer och ligger strax intill?

Den stora, obönhörliga, käftsmällsförälskelsen finns bara där vi redan vet att det är dödsdömt för om vi fick den skulle den svika oss och det skulle sluta vara smärtsamt bildskönt. Det vi trodde var det största skulle visa sig smaka knappt något alls. Håll kvar illusionen, vi åker i den.

Det är sagan som är vacker. Inte verkligheten.
Jag vill ju så förtvivlat gärna bara älska någon passionerat.











  • Comments(2)//blogg.miouconcept.se/#post122

Möt henne

Augusti 2014Posted by Christel Tue, August 12, 2014 19:15:06


Undertidenmusik: Hozier - Arsonist's Lullabye

I två månader har jag fått världen kastad i mitt ansikte. Jag har bara kunnat äta upp allt som flugit min väg. Jag har tagit bekräftelse med fuckups och tryckt ihop dem och tuggat i mig det utan att tänka. Matat in. In. In. In. In.

Först Malta och bil och flyg och hav och väder och någonting annat. Där jag yogade i parkerna och på balkongerna och läste böcker och struntade i att titta på saker jag borde.

Sedan mängder av klasser och peppande och rusher och adrenalinpåslag och spinning och yoga och pilates i timmar varje dag där jag mötte personer som gav mig energi (NI UNDERBARA DELTAGARE!), och som JAG kunde ge mitt allt till. Mitt ALLT.

En separation som slet upp, slet av, rev ned, förstörde, avslutade och avslutades i tempo, omslag, hjärta, smärtor och tårar. Men nyheter. Men tårar. Nytt för att det var det enda valet jag kunde ta.

Klubbar på dagarna, på kvällarna, klubbar med nya ögon, nya rörelser, nya drinkar, nya toner, nya beats.

Fester och fester och fester och ännu en fest där allt välkomnas vara dimmigt, suddigt, åt helvete, underbart.

Förälskelse i allt. Dofterna, farten. Värmen. Människorna, allihop – särskilt några men allihop. Livet bekräftade mig.

En festival som började blött och sedan fylldes tills den vätt ned allt och jag kunde simma i musik, händer, regn, filmklipp, foton och mängd. Bli bitchslappad och bortdomnad och slutkörd och sedan göra om allt bara några dagar till. Bara lite till. Tillfredsställelse utan att behöva lyfta ett finger.


Och sedan var det slut. Semestern fortsatte men festen var slut. Kulturkalaset började men färgerna var borta. Vänner började jobba, åka bort, åka hem, försvinna för alltid, glömma av och gå vidare och lämnad kvar i min väldigt fint bäddade säng (jag kan bädda så fint!) satt jag kvar utan att ha en aning om hur jag skulle förvalta allt. Utan sederande substanser och kickar och upp upp upp satt jag plant. Semestern fortsatte och jag kunde inte heller jobbajobbajobba bort allt som sederingen förlamat för jag var LEDIG och plötsligt är det dags att DEALA. Bearbeta. Allting skulle behöva smärtas, kännas och landa. Min ständiga enorma skräck. Mötet med känslor. Mötet med avslut. Mötet med besvikelser. Mötet med att bli bortprioriterad. Konfrontationen med den allra jävligaste: Mig Själv.


Det finns inget annat val än att sakta bromsa och komma tillbaka ned. Inte mer upp. Jag har sprungit allt jag orkar i tre dagar för att hålla kvar tempot men allt jag möter är min egen fart och vinden – inputen har slutat att flyga mot mig. Det kommer ingenting min väg, och jag kan inte springa ikapp det. Snälla, Inte Sluta, inte ännu! I min säng sover nu ingen utom jag. Noll andra. Ensam. Det är inte ett mörker – förstå mig rätt. Det är inte depression, det är skräck och ovilja och lalalalalala fingrarna i öronen och ögonen stängda.

Festen är över men semestern fortsätter. Tack löpning, tack yoga, tack Rambo underbara hund (!), tack vänner som hör av er, svarar, tack foamroller, tack meditation, tack uppsjö av podcasts som kan bromsa mig. Varje minut sedan jag vaknade i söndags har varit förjävlig. Det är bara att tugga i sig och gå vidare.


Släpp. Taget. Landa. Möt henne.





  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post121