Miou Concept Blogg

Miou Concept Blogg

Träning, Kurser och Grubblerier

Miou Concept är företaget som har träningspass för privatpersoner och företag runtom i Västsverige. Miou Concept drivs av instruktören, tränaren och läraren Christel de Lang och har ingen fast lokal: Vi huserar i ERA lokaler, gym, företag, danshallar, föreningslokaler, vardagsrum och gymnastiksalar i och runtom Göteborg, Lerum & Alingsås för att komma dit DU är. Träning kan även beställas till privata sessioner/tillställningar i form av Personlig Träning, Möhippa, Fest eller för er i Seniorföreningen eller Föräldragruppen. Lev aktivt - lev lätt!


Tiden mittemellan

Oktober 2014Posted by Christel Sun, October 26, 2014 17:41:32


Undertidenmusik: Lisa Ekdal & Peter Nordahl Trio - Stranger on Earth

”Jag skulle gärna vilja ha en hund, om man slapp morgonpromenaderna.”

Dom har ju missuppfattat. Dom har inte hajat bästa grejen på dagen, i livet.

Vakna av en gäspning från hörnet. Tassa upp med håret åt alla håll å dra i nåt pälsigt öra och klia en trött jycke på magen. Ta på sig det absolut allra fulaste man har för att det ingår. Inte gå förbi spegeln. Verkligen inte. Drälla in i ett par dojor och gå med skruttig hållning mot porten med ett koppel i handen och en dogg som tycker att idag är livet precis lika apbra som igår. Trottar längs korridoren med en glad svans och slänger pigga blickar upp mot mina korniga ögon. Liksom äntligen! Idag igen!

Komma ut i vilket väder som helst för det spelar ingen roll för inga kläder är ömma, ingenting skall aktas. Låta sig ledas, leda, gå åt olika håll och samma. Samspel och tyst kommunikation. Stanna och kramas. Kasta en pinne. Sparka på löv. Gå i vattenpölar med flit. Hundslem på knäet, sand i skon.

En stund som inte räknas, och samtidigt räknas mer än allt annat. Ingen fåfänga, inget censurerat. Bara bajspåsar å täckjacka och grått och avskalat och innan tankebanorna orkar ta sig hela loopen runt. Innan tiden. Mellan tiden. Oavsett tiden. Helt självgående andetag. Klappande suckar.

Nosa, rulla, leta, leka.

Före tidspassande. Före kollektivtrafik och kaffekopp och organisering. När jaget inte behöver vara självmedvetet för det bara ÄR där. Allt är som det skall vara. För biologiskt för att bli ifrågasatt.

Inget smink. Inget tillrättalagt. Ingen klocka. Ingen feed. Inga andra.

Bara samspel och tyst kommunikation.





  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post126

Vafan är ni rädda för?

Oktober 2014Posted by Christel Sat, October 18, 2014 12:50:19
Undertidenmusik: Fuck You - Lily Allen


I min födelsekommun, på den lilla orten där jag växte upp, illa fäktade och flydde vid 15 års ålder fick Sverigedemokraterna i årets val 20%

Tjugo procent. Trehundra helt allvarliga pers tyckte att det var en rimlig idé att ett rasistiskt parti med en pellejöns – en fullständig tokhatt i spetsen skulle få deras personliga röst.

Rönnäng. Home of medelklass. Home of shabby chic. Home of nybyggd vit enplansvilla. Home of trehundratusen sparade på banken. Home of semester, nyrenoverat, ny bil, fast jobb, trygghet, frikyrklighetens högborg.

Home of tio år äldre kille hämtar upp högstadietjej i sin snabba bil och behandlar henne som avföring. Home of eurodisco. Home of nittiotalets nazihajp försvann aldrig, den är fortfarande kvar. Home of vadfan är genus, vadfan är jämlikhet, vadfan är ens en bok. Home of hembränt, lokal pisspub, smygdrickande. Home of otrohet in absurdum. Home of nu blev jag ihop med mitt ex bästa polare för det fanns ju för i helvete ingen annan kvar som jag inte redan knullat med.

Home of vit hereronormativ, opersonlig, inskränkt, blundande, outbildad, dömande, ogin, småaktig, illvillig, snål och livrädd. Home av typ noll invandrare.

VEM ÄR DU RÄDD FÖR?! DET FINNS JU INGEN HÄR SOM DU INTE REDAN ÄR SLÄKT MED?!

Hur kan man vara så rädd, så okunnig och samtidigt så väldigt övertygad om att om vi bara bygger vidare på våra rädslor – om vi bara drar fram våra fula sidor i ljuset och håller fram dem och går allt vi orkar framåt, förlåt; bakåt och trycker upp dem i fejset på vår omgivning – så LÖSER vi det här. Vi säger blankt nej bara, till saker vi vet jack shiat om.

Vi kan vara rädda tillsammans, vända oss från verkligheten och bestämma oss för att ju färre vi beblandar oss med – ju färre vi är desto bättre är det. Det räcker inte med det vi har. Vi måste hushålla. Akta så att ingen tar ifrån oss det vi har. Ingen får! Ingen skall ha om inte jag skall ha. Det är mitt. Eller iallafall inte ditt, och i synnerhet inte någon annans. Akta! AKTA SÅ ATT INGEN ANNAN FÅR!

Det är inte bara rumsrent. Det är i sina små klickar klapp på axeln-fint att hötta med knuten näve och öppet stå för sin okunskap.

Och samtidigt skäms jag för mig själv för det som väcks i mig av tanken på dem. Att deras okunnighet och ointresse fortfarande gör mig så arg. Att deras fullständiga brist på moral, solidaritet, medmänsklighet och kärlek får mig att se ner på dem. Att jag helst av allt vill kalla hälften av dem White Trash och den andra hälften bortskämda, distansera mig och behålla klyftorna. Se för guds skull inte mig som en del av människosläktet om ni definierar er som sådana.

Jag vet att det inte löser någonting. Att min avsmak för dem inte är samma sak som deras rasism – men väl av samma magnitud. Samma kraft. Som behåller avstånden mellan oss. Som hindrar oss från att kommunicera. Samtala. Som får mig att inte ens orka säga första ordet för jag pallar inte En. Diskussion. Till. med en apa från medeltiden, för gosh har jag haft samtalen förut.

Det där är min skit. Där bidrar jag till att behålla strukturen. Och önskar på avstånd att kärleken och förståelsen i slutändan skall få vinna.

För det är inte ortens fel. Alltså inte markens. Den är fortfarande fylld av liv och möjligheter. Den bjuder fortfarande på regn i skogen, fina löv, tysta omgivningar, fritt tänkande. Den bjuder fortfarande på möjligheter för små skitungar att starta ett kreativt, upplyst, matigt litet liv. Plats för att behöva tänka själv. För att tvingas tänka själv, för det finns tid över - för man måste vänta på bussen, vänta på maten, vänta tills det slutat snöa, vänta tills julen kommer, vänta tills imorgon och i väntan finns det tid att begrunda. I tiden mitt emellan finns det tid att bli till.

Av solidaritet, medmänsklighet och kärlek.







  • Comments(1)//blogg.miouconcept.se/#post125

Mitt pyttelilla liv.

Oktober 2014Posted by Christel Wed, October 15, 2014 22:20:40

Undertidenmusik: Angus & Julia Stone: "Another Day"

När jag blir stor skall jag bli liten.
Jag skall bo i en liten liten kolonistuga, med en liten tomt runt. Där kan jag odla små potatisar, få jord under mina små naglar och vila min lilla trötta kropp i den pyttelilla hängmattan.
På det lilla gräset kan jag ha min lilla trötta hund som inte orkar jaga flugor längre. Och vallmo. Och ett tjockt lapptäcke att ligga och läsa gamla böcker på. Ett lapptäcke som jag själv gjort för jag har bara ett litet jobb och alltid minst lite tid över.

I min lilla hall kan jag ha mina små stövlar och min lilla regnrock. I köket finns min lilla kastrull och min min väldigt lilla gryta, som jag kan laga små middagar i och servera till små vänner jag tycker om på små, små tallrikar. Mat som alla tycker om.

Jag kan hänga min ganska rena tvätt på den lilla tvättlinan och titta på den när den torkar. Lösa små korsord. Klappa hunden. Måla fönsterkarmar. Beskära buskar. Titta upp i himlen. Med en liten liten stickad tröja på mig.

Genom min lilla järngrind kan det ofta komma en liten man, med ett litet skägg som äter små bullar med mig och som älskar mig över allt annat och jag älskar honom tillbaka med hela mitt hjärta och vi har bara små problem och håller varandras små händer. Sjunger väldigt små sånger.

För alltid.




  • Comments(0)//blogg.miouconcept.se/#post124